Fårösund




Utposten Fårösund, vid vägs ände mitt i Östersjön, är centrum i den vackra och omtyckta Fårösundstrakten. Till den räknas i grova drag socknarna Bunge med Bungenäs; Rute med Furillen; Fleringe med Ar och Bästeträsk; och på andra sidan sundet, Bergmans Fårö.

År 1840 var Fårösund lika stort som San Francisco. Då kom guldrushen till dit, och hit till Fårösund kom Engelsmän och Fransmän med krigsskepp och kolera. Efter det krävdes av Sverige att man skulle befästa den naturliga hamnen som sundet utgör så det inte skulle hända igen. Befästningen lockade inte folk i samma grad som guld. Istället kom en lång tid när militärer och kalkpatroner fick dominera befolkningen - men inte helt. Runt omkring i trakten levde man lite trotsigt och fritt på på fiske och jordbruk. Naturligtvis i den knapphet som följde av mager mark och stora avstånd till rikare regioner. Både människor och saker prövades, och just det magra och den tämligen glesa befolkningen har varit god grogrund för den karaktär som fortlever här, både i kultur och natur. Endast det allra hållbaraste har överlevt tidens gång. Det fältmässiga som militären skulle sagt. Eller med ett annat språk: Det anspråkslösa som haft naturens vishet. Och tidens spår finns överallt; miljön är i sin helhet själfullt patinerad. Och det inkluderar till och med befolkningen. Fårö lär ha haft flera hundraåringar. Lite som i de "blå zonerna" det talas om: Vackra platser med underbar mat och vänliga invånare med förmåga att koppla av och umgås. Där blir folk blir friska och gamla.

Vid tusenårsskiftet släppte militären Fårösund och sålde ut sina egendomar till låga priser. Domedagsprofetior om fritt fall blandades med vilda exploateringsvisioner. Nu talades det om guld även här, om en ny Guldkust. Ystra entreprenörer försökte hoppa över den inledande gentrifieringsfasen och till exempel började en golfbana genast byggas. Monumentet över det finns i form av några stora kullar på fältet framför Fårösunds fästning. Vilket i sin tur är ett cool designhotell som faktiskt blev både färdigt och trevligt, om än efter någon konkurs. Och där någonstans är vi nu. Sakta skapas en ny anda i bygden. Folk börjar trevande förstå vad Fårösundstrakten faktiskt är, och även vad det inte är. Men det är inte helt utan motsättningar i processen.

Det är underbar karg natur och avlägsen landsbygd och småstad. Det är lugnt, om än inte helt lugnt på somrarna. Det finns en ganska stor och trogen grupp människor runt om i Sverige som tagit trakten till sitt hjärta. De längtar hit resten av året och tar sig tid att vistas här när de kan frigöra sig från hetsen. Och det gör i sin tur att andra kan bo här året om. Kanske lite orättvist kan tyckas för den som nöter i en inoljad stad resten av året, men det är inte alla som har förmågan att tillgodogöra sig den lugna, aningen melankoliska ensligheten här; som finner ro i att se månen gå upp över Fårös låga horisont, eller att vandra timtals längs havsstränder utan att möta andra själar än fria fåglars. Man bör vara ödmjuk för det naturligt enkla livet, där människorna man möter är de vänner man väljer. Det är inte platsen för den som är rädd att missa något av storstadens kommersiella händelser och utbud. Kultur och socialt umgänge blomstrar här men i mera oraffinerade former.

Fårösund är den nordligaste tätorten på norra Gotland. Närmaste annan ort är Lärbro ett par mil bort och ytterligare en mil Slite. Till Visby är det drygt fem mil. Från Fårösund går färjan till Fårö. Bergmans Fårö; ön norr om Gotland som är är vida känd i Sverige och även ute i världen. Från och med hösten 2015 är Gotland ett av landskapen som kan återfinnas på våra sedlar; för 200 kronor kan man få en samlarbild av Bergman vid raukarna på Fårö. Det är något som säkert inpräntar kopplingen mellan Bergman och Fårö ytterligare i folks medvetande.